FSPM - Finlands svenska Pingstmission

Möt Esperance Micumi
Tropiksolen står het ovanför våra huvuden där vi sitter ovanför Tanganyikasjöns strand och samtalar. Bredvid mig har jag Esperance Micumi, en kvinna strax under 40 år. Esperance betyder ”hopp” på franska, Micumi betyder ”den tionde” och anger att hon föddes som tionde barnet i sin familj. Själv har hon nio barn. Hennes man är sjukskötare vid det statliga sjukhuset i Nyanza-Lac, en kommun i sydligaste Burundi.

Halv miljon återflyttare
Esperance har gått en 4-årig utbildning i lantbruk i grannlandet Rwanda. Nu arbetar hon som ansvarig för det praktiska arbete pingstförsamlingen på orten utför till förmån för nybyggare: människor som kommer från de stora flyktinglägren i Tanzania, tillbaka till fädernas land och ort efter 39 års vistelse i flyktingläger. De flesta som kommer är barn och unga, ofta i sällskap med en äldre änka ur släkten. Hittills har det kommit en halv miljon återflyttare, under tre års tid. Det kommer ännu 35.000 återflyttare från Tanzania och 16.000 från Kongo denna höst. De flesta av dem kommer just till denna provins. Det är ont om mat, åkerjord, rent vatten, ved, utkomstmöjligheter i hela detta vackra lilla land.

Esperance hjälper människor att hjälpa varandra
Vi har tillsammans besökt flera återflyttarfamiljer. Där mötte vi bl.a. makarna Lazare Kimchaka och Julieta Mbenda som återvänt åtta veckor tidigare från sin 39-åriga vistelse i flyktingläger. Med sig har de fem barnbarn och de kläder de har på sig. Lazare är helt blind, hans hustru har syn kvar på det ena ögat. De har fått hjälp av andra flyktingar att bygga ett provisoriskt hem, medan man hjälps åt att slå tegel av rödleran. Här hjälper alla varandra – oberoende av om man är ung eller gammal, krigsänka eller soldat, hutu eller tutsi, kristen eller inte. ”Det är en del av min uppgift”, säger Esperance, ”att hjälpa människorna att hjälpa varandra. Det är en del av den viktiga försoningsprocessen. Vi har haft krig i olika repriser i sammanlagt 15 års tid. Nu bygger vi för freden. Jag försöker uppmuntra grannar att samarbeta så här konkret”.

Husbygge ger tak över huvudet
En hög tegel ligger redan och torkar i solen. Det är bråttom, regntiden är mycket nära och man vill snabbt bygga ett tegelhus med plåttak för det gamla paret och deras barnbarn. Bakom det provisoriska hemmet kokar några vuxna kvinnor bönor och ris på öppen eld i två stora kastruller. Det ska räcka för många mycket hungriga munnar. Två tonårspojkar som arbetar med tegelslagningen visar oss vilka hus de varit med om att bygga. Plåttaken finansieras genom finländska biståndsmedel och Finlands svenska pingstmission. En droppe i havet, känns det som, men vi gör vad vi kan för de mest sårbara individerna.

Ett biståndsprojekt administrerat av FSPM med stöd av utrikesministeriet.

Att vara synskadade eller helt blind i Tanzania är mycket värre än i Finland. Varför? Jo, ännu i dag göms ett handikappat barn undan. Man vill helst göra sig av med dem. Missionärerna upptäckte för flera decennier sedan de blindas och även andra handikappades situation och förstod att något måste göras för att ge dem en livschans och förändra människornas attityder. Man startade bl.a. blindskolan i Tabora.

Daisy Grönqvist (från Vålax i Östra Nyland i Finland) fick vara med om att starta det som kallades Blindmissionen för mer än 25 år sedan. Då arbetade man bl.a. med att översätta hela Bibeln till blindskrift, ett stort arbete som tog många år och som Daisy Grönqvist fick fullbordat under sina sista missionärsår. Bibeln på blindskrift är ingen slim-modell utan upptar många hyllmeter.

Tanzania finns över 1,3 miljoner mer eller mindre synskadade personer och av dem ca en fjärdedel helt blinda, förstår vi att arbetsfältet är stort. Arbetet för att hjälpa de synskadade kallas idag för Kibreli och har sitt relativt lilla kontor i närheten av Arusha på Radio Habari Maalums område. Där arbetar just nu 5 duktiga afrikaner under ledning av Ibrahim Suleiman, som också är rektor för Tabora Blindskola.

Kibreli trycker böcker och olika tidskrifter samt brevkurser och tidningen Kiwakilishi. Man räknar med ca 6000 utskick per år. Till all lycka kan blindskrifer sändas portofritt i Tanzania.

Under de närmaste 3 åren planeras en fortsättning på projektet KCSP (Kibreli Capability Strengthening Project) som med stöd av vänner i Norden och Finlands Utrikesministerium kan nå tusentals synskadade över hela landet med seminarier och det material som produceras. Seminarierna som hålls handlar om entrepenörskap för synskadade, hälsofrågor och braille (blindskrift) träning. Deltagarna lämnas inte därhän utan man gör uppföljningsresor till de platser där seminarierna hållits. För de anhöriga har även hållits seminarier. Via Radio Habari Maalum har man också kunnat sända radioprogram med särskilt fokus på de synskadades utmaningar och specifika problem.

I ett av distrikten räknar man med att ca 50 % av deltagarna hade startat något slags företag för att livnära sig. Några synskadade hade startat små butiker eller kiosker, en hade tillsammans med en seende startat en slakteriaffär, en hade fått tag på en handkvarn för att mala jordnötter, någon gör munkar till försäljning, en del odlar majs och solrosor, andra har husdjur som kor, svin, höns och ankor, någon hade byggt ett enkelt lerhus med flera rum för uthyrning.

Kibrelis personal har kunnat konstatera att de som lyckats med att förändra sitt liv också hade ändrat utseende: de var nu rena och välvårdade och ordentligt klädda! Några hade lyckats bygga egna bostadshus för sina familjer och sett till att barnen fått börja skolan, och några hade sökt sig till vidare utbildning.

Kibreli och projektet KCSP hjälper de synskadade i Tanzania som utan stöd och utbildning inte har någon framtid och inget värdigt liv.

Resa till barnen i Indien

Jag hade förmånen att få besöka skolhemmet, stenkrossarbarnens skola och yrkesskolan 5-10 december 2010. Det var en glädje att se de hundratals barnen som var glada över att få gå i skola. På Bethania Residential School i Kodada blev det stor fest när de finländska gästerna anlände. Visserligen regnade det, men det hindrade inte barnen och lärarna från att stå vid grinden och välkomna oss. Det första vi fick göra var att högtidligen inviga den nya fina muren som till stora delar omger området - budgeten räckte inte för att bygga mur riktigt hela vägen runt eftersom området är ganska stort, men framsidan av tomten är i alla fall murförsedd. Det skapar en trygg känsla av innergård, håller barnen innanför och obehöriga utanför.

Detta år hade ganska många faddrar bidragit med en extra julgåva på 1.500€ som gjorde att vi kunde dela ut en extra present så här lagom innan jul. Ett stort tack till alla som bidragit! Vi hade en särskild samling för dem då jag hälsade från faddrarna och berättade om den här extra insamlingen inför jul. Och så delade jag handgripligen ut gåvorna till var och en. I lådan de fick fanns en boll, lite choklad, tvål, tandborste, tandkräm, handduk mm. Före det hade vi besökt alla 22 klassrum där barnen höll på med sina olika ämnen - det var telugu, engelska, matematik, social science m.fl. ämnen som i klasserna 1-10 stod på läsordningen. Barnen verkade glada över att få långväga gäster, men var ett land som Finland kunde finnas det var det inte många som hade någon aning om. Det skulle inte vara fel om skolan skulle få några världskartor att hänga på väggen - så att vi skulle kunna visa hur långt det är mellan Finland och Indien och samtidigt åskådliggöra världen utanför Kodada. Jag frågade också vad de ville bli när de blir vuxna och då var det närmast doktor/sjukskötare, ingenjör, lärare och polis som stod på önskelistan.

Efter lunch blev högtidlig fest med hela skolan – med alla 480 elever och deras lärare. Det kändes som julfest med hedersgäster som hedrats med blomgirlander, utklädda barn som dansade, sjöng och reciterade och nervösa lärare som försökte få tekniken att fungera med blandat resultat. Mot slutet av festen bjöds gästerna upp på podiet, gavs gåvor och behängdes med sjalar. Och så skulle en av gästerna förstås hålla lite tal också...

Läs mer...

MARIE & MARIA PÅ UPPDRAG I TANZANIA

Maria Holmberg och Marie Hjortell (bilden) besökte Tanzania i november 09 då de först och främst åkte till Biharamulo för attinspektera arbetet och projekten i Nyamhanga, där Maria ju tidigare arbetat i 9 år. Maria skrev en rapport om deras resa:

Den 30 oktober bar det iväg, Marie Hjortell i egenskap av Afrikauskottets ordförande och undertecknad flög iväg från Finlands köld till Tanzanias värme och sol på ”Uppdrag Nyamahanga”. Det var ca tio månader sedan jag lämnade Tanzania, och nu var det dags för en liten koll av de pågående projekten med tanke på nästa års aktiviteter, fortsättningen av dem och också min roll i Tanzania framöver. Ett dygn senare än beräknat p.g.a att våra väskor blev efter i Nairobi kom vi till Nyamahanga. Vi fick ett hjärtligt välkomnande, folk kom och hälsade och var glada att se oss. Vi fick bo i ”mitt” hus, som också var Maries hus när hon jobbade på Nyamahanga 1989 till -91 – för mej kändes det som att komma hem, varken mer eller mindre!

Vi hade först samtal med administrationsteamet och på onsdagen kom FPCTs utbildningskoordinato och hälsokoordinatorn till Nyamahanga. Vi fick höra rapporter från projekten och samtalade om behoven inför nästa år.

På lärarutbildningen är datasalen och biblioteket som hör till årets projekt snart färdiga, en stor, snygg byggnad. Det finns över 200 elever på skolan men enligt ansökningarna skulle de kunna ha nästan det dubbla – efterfrågan på studieplatser är enormt – men man har inte rum och lärarresurser för flera.

På barnhemmet finns det just nu 11 barn. Tre av barnen har inga anhöriga som bor med dem och de som kom till barnhemmet med dem har inte synts till sedan dess, så det krävs en del efterforskningar ännu innan de kan få ett hem.

Inom ramen för årets projektaktiviteter har man besökt 17 familjer där det finns barn som har flyttat hem från barnhemmet. Nio av dem harhaft det så illa ställt med husen så att de har fått hjälp med plåttak mot att byn eller familjen själva bygger upp väggar som håller för en sådan takkonstruktion. Några av dem som har börjat skolan har fått skoluniformer,andra har fått en madrass o.s.v. När det börjar regna får de virkesträdplantor att plantera för barnet. Man undersöker först vilken hjälp familjen är i behov av och så gör man vad man kan i enlighet med det. Man samarbetar med byledningen i varje familjs by, de vet ju var alla bor och det har fungerat mycket bra, de är tacksamma för hjälpen till familjen.

En dag fick vi följa med och hälsa på två barn och deras familjer som har fått hjälp med huset, Jakobo som bor hos sin mosters familj ochPaulo som bor hos sin storasyster som är gift. Det var roligt! Vi fick se att det här systemet med att hjälpa familjen med deras hemmiljö är mycket bra och gör att folk tar i med sin egen situation.