FSPM - Finlands svenska Pingstmission

På den här webbplatsen hittar du information om hjälparbete i Afrika och Asien som utförs av Finlands svenska Pingstmission och dess samarbetspartner. Här finns information om biståndsprojekt i olika länder, berättelser om människor som fått hjälp och anvisningar om hur man kan gå tillväga ifall man vill hjälpa till. Vi håller för närvarande på att uppdatera det mesta av innehållet så mycket kommer att ändras under de närmaste veckorna.

Välkommen tillbaka då och då för att se de senaste nyheterna om vårt arbete!

De finlandssvenska pingstförsamlingarna är aktivt engagerade i arbete utomlands i samarbete med lokala församlingar närmast i Europa, Afrika och Asien. Som samordnare för den här verksamheten fungerar Finlands svenska pingstmission r.f. (FSPM).

För att utveckla samarbetet och de gemensamma insatserna ordnas årligen en utvecklingsdag för missionsarbetet och utvecklingssamarbetet. Inom utvecklingssamarbetet stöds olika projekt som också får stöd från utrikesministeriets biståndsavdelning. Det här projektarbetet har möjliggkort att de finlandssvenska pingstförsamlingarna och FSPM har kunnat stöda byggandet av skolor och sjukhus och utvecklandet av andra former av utvecklingssamarbete. För närvarande har församlingarna och FSPM 6 medarbetare utomlands, de flesta kopplade till något eller några projekt. Bilden: IT-Colleget Quest College hyr in sig i nybyggda Thipvaly College (Vientiane, Laos) och ger framför allt fysiskt handikappade ungdomar en väg in i yrkeslivet i IT-branchen.

Det här arbetet står inför stora förändringar inom några år, stora utmaningar och möjligheter. Därför är den nu annonserade utvecklingsdagen särskilt viktig. FSPM:s styrelsemedlemmar, utskottsmedlemmar och personal möter då representanter för de olika församlingarna som är med i nätverket. Alla missionsansvariga och missionsintresserade från de finlandssvenska pingstförsamlingarna är välkomna och inbjudna.

Missionens utvecklingsdag i Pingstkyrkan (Elim), Stationsvägen 1, Jakobstad. Start lördagen den 14 april kl. 12.30, slut 17.30. Tiderna valda så att det ska passa med tågtidtabellen, med tanke på nylänningarna. Deltagarna förutsätts ha ordnat/ätit sin lunch före programmets början. Under eftermiddagen bjuder FSPM på kaffe med tilltugg.
Anmälan till Gun-Britt Sandström, 050-5924920, epost: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den – senast 10 april.

Möt Esperance Micumi
Tropiksolen står het ovanför våra huvuden där vi sitter ovanför Tanganyikasjöns strand och samtalar. Bredvid mig har jag Esperance Micumi, en kvinna strax under 40 år. Esperance betyder ”hopp” på franska, Micumi betyder ”den tionde” och anger att hon föddes som tionde barnet i sin familj. Själv har hon nio barn. Hennes man är sjukskötare vid det statliga sjukhuset i Nyanza-Lac, en kommun i sydligaste Burundi.

Halv miljon återflyttare
Esperance har gått en 4-årig utbildning i lantbruk i grannlandet Rwanda. Nu arbetar hon som ansvarig för det praktiska arbete pingstförsamlingen på orten utför till förmån för nybyggare: människor som kommer från de stora flyktinglägren i Tanzania, tillbaka till fädernas land och ort efter 39 års vistelse i flyktingläger. De flesta som kommer är barn och unga, ofta i sällskap med en äldre änka ur släkten. Hittills har det kommit en halv miljon återflyttare, under tre års tid. Det kommer ännu 35.000 återflyttare från Tanzania och 16.000 från Kongo denna höst. De flesta av dem kommer just till denna provins. Det är ont om mat, åkerjord, rent vatten, ved, utkomstmöjligheter i hela detta vackra lilla land.

Esperance hjälper människor att hjälpa varandra
Vi har tillsammans besökt flera återflyttarfamiljer. Där mötte vi bl.a. makarna Lazare Kimchaka och Julieta Mbenda som återvänt åtta veckor tidigare från sin 39-åriga vistelse i flyktingläger. Med sig har de fem barnbarn och de kläder de har på sig. Lazare är helt blind, hans hustru har syn kvar på det ena ögat. De har fått hjälp av andra flyktingar att bygga ett provisoriskt hem, medan man hjälps åt att slå tegel av rödleran. Här hjälper alla varandra – oberoende av om man är ung eller gammal, krigsänka eller soldat, hutu eller tutsi, kristen eller inte. ”Det är en del av min uppgift”, säger Esperance, ”att hjälpa människorna att hjälpa varandra. Det är en del av den viktiga försoningsprocessen. Vi har haft krig i olika repriser i sammanlagt 15 års tid. Nu bygger vi för freden. Jag försöker uppmuntra grannar att samarbeta så här konkret”.

Husbygge ger tak över huvudet
En hög tegel ligger redan och torkar i solen. Det är bråttom, regntiden är mycket nära och man vill snabbt bygga ett tegelhus med plåttak för det gamla paret och deras barnbarn. Bakom det provisoriska hemmet kokar några vuxna kvinnor bönor och ris på öppen eld i två stora kastruller. Det ska räcka för många mycket hungriga munnar. Två tonårspojkar som arbetar med tegelslagningen visar oss vilka hus de varit med om att bygga. Plåttaken finansieras genom finländska biståndsmedel och Finlands svenska pingstmission. En droppe i havet, känns det som, men vi gör vad vi kan för de mest sårbara individerna.

Ett biståndsprojekt administrerat av FSPM med stöd av utrikesministeriet.

Att vara synskadade eller helt blind i Tanzania är mycket värre än i Finland. Varför? Jo, ännu i dag göms ett handikappat barn undan. Man vill helst göra sig av med dem. Missionärerna upptäckte för flera decennier sedan de blindas och även andra handikappades situation och förstod att något måste göras för att ge dem en livschans och förändra människornas attityder. Man startade bl.a. blindskolan i Tabora.

Daisy Grönqvist (från Vålax i Östra Nyland i Finland) fick vara med om att starta det som kallades Blindmissionen för mer än 25 år sedan. Då arbetade man bl.a. med att översätta hela Bibeln till blindskrift, ett stort arbete som tog många år och som Daisy Grönqvist fick fullbordat under sina sista missionärsår. Bibeln på blindskrift är ingen slim-modell utan upptar många hyllmeter.

Tanzania finns över 1,3 miljoner mer eller mindre synskadade personer och av dem ca en fjärdedel helt blinda, förstår vi att arbetsfältet är stort. Arbetet för att hjälpa de synskadade kallas idag för Kibreli och har sitt relativt lilla kontor i närheten av Arusha på Radio Habari Maalums område. Där arbetar just nu 5 duktiga afrikaner under ledning av Ibrahim Suleiman, som också är rektor för Tabora Blindskola.

Kibreli trycker böcker och olika tidskrifter samt brevkurser och tidningen Kiwakilishi. Man räknar med ca 6000 utskick per år. Till all lycka kan blindskrifer sändas portofritt i Tanzania.

Under de närmaste 3 åren planeras en fortsättning på projektet KCSP (Kibreli Capability Strengthening Project) som med stöd av vänner i Norden och Finlands Utrikesministerium kan nå tusentals synskadade över hela landet med seminarier och det material som produceras. Seminarierna som hålls handlar om entrepenörskap för synskadade, hälsofrågor och braille (blindskrift) träning. Deltagarna lämnas inte därhän utan man gör uppföljningsresor till de platser där seminarierna hållits. För de anhöriga har även hållits seminarier. Via Radio Habari Maalum har man också kunnat sända radioprogram med särskilt fokus på de synskadades utmaningar och specifika problem.

I ett av distrikten räknar man med att ca 50 % av deltagarna hade startat något slags företag för att livnära sig. Några synskadade hade startat små butiker eller kiosker, en hade tillsammans med en seende startat en slakteriaffär, en hade fått tag på en handkvarn för att mala jordnötter, någon gör munkar till försäljning, en del odlar majs och solrosor, andra har husdjur som kor, svin, höns och ankor, någon hade byggt ett enkelt lerhus med flera rum för uthyrning.

Kibrelis personal har kunnat konstatera att de som lyckats med att förändra sitt liv också hade ändrat utseende: de var nu rena och välvårdade och ordentligt klädda! Några hade lyckats bygga egna bostadshus för sina familjer och sett till att barnen fått börja skolan, och några hade sökt sig till vidare utbildning.

Kibreli och projektet KCSP hjälper de synskadade i Tanzania som utan stöd och utbildning inte har någon framtid och inget värdigt liv.