Pirjo Väyrynen, pensionerad lektor i barnmorskearbete, tillbringade fyra veckor i Burundi i oktober 2013 då hon tillsammans med Kerstin Sivonen gjorde en frivillig expertinsats på hälsostationen i Bukeye för att förbättra mödrahälsovården. Här hennes berättelse:
Syftet för min resa var att utveckla mödravårdsverksamheten vid hälsovårdscentralen i Bukeye i Nyanza Lac kommun. Tanken är att den ska bli en modellhälsocentral i området och hade önskat få kliniskt stöd och undervisning. Hälsocentralen består av 12 utbildade sjuksköterskor med två års utbildning, som arbetar under ledning av en utbildad barnmorska, samt av 2 vaktmästare som också har hand om hygienen och städningen. Grundförutsättningarna till gott arbete finns, men det fanns brister i att dra slutsatser av de resultat man får av mekaniskt arbete när man följer givna rekommendationer i mödrahälsovården.
Råd för mödrahälsovården
Jag följde och deltog i arbetet på hälsocentralen med fokus på vården av gravida och födande mödrar samt vården av nyfödda barn. Den ursprungliga tanken var att efter några dagars observationer jobba med personalen på förmiddagarna och tillsammans gå igenom det upplevda på eftermiddagen. Syftet var att alla sjuksköterskor skulle lära sig att med yttre undersökning få relevant kunskap om graviditetens längd eller om den aktuella situationen i förlossningsvården. Men under tiden vi var i Bukeye var det bara några få gravida och föderskor som besökte hälsocentralen. Det blev bara några tillfällen att undervisa personalen på grund av vissa tillfälligheter som t.ex. att hälsocentralen delvis var under renovering och att ett par extra lediga helgdagar inföll under perioden. I Bukeye kommer kvinnorna ofta i ett sent skede till första granskningen, vilket försvårar arbetet. Det enda sättet att definiera graviditetens längd, utan förhandskunskaper eller möjlighet till ultraljudsundersökning, eller utan att veta tidpunkten för moderns sista menstruation, är att mäta livmoderns tillväxt utanpå magen, så kallad SF- mätning. SF-mätning var oftast outnyttjad och jag diskuterade många gånger med personalen om dess betydelse. Denna praxis kunde förbättra både uppföljningen av graviditeten och tryggheten i förlossningen.
Gamla traditioner lever kvar
I förlossningsvården tycks en tradition leva kvar i de länder som jag besökt i Afrika, nämligen att moderkakan tas ut manuellt omedelbart efter att barnet är fött i stället för att vänta tills den föds spontant. Så var det också i Bukeye. Denna metod innebär stor risk för infektion för modern. Som smärtsam metod förorsakar den också onödigt lidande för modern. Om denna tradition diskuterades också flitigt med personalen eftersom det finns ett alternativt, tryggt sätt där man följer med tecken på avlossning av moderkakan och man kan hjälpa ut den professionellt. Jag handledde också i hur man granskar efterbörden. Betydelsen av att följa upp livmoderns sammandragning under de första timmarna efter förlossningen poängterades också.
Det andra som väckte min uppmärksamhet var att navelsträngen klipptes av i tidigt skede. Detta kan innebära att barnet förlorar flera tiotals milliliter blod vilket kan leda till anemi. Jag uppmanade personalen att klippa navelsträngen först efter att pulseringen tagit slut för att garantera en bättre start för barnet i ett land där också den ammande modern ofta lider av näringsbrist.
Mottagning för undernärda barn
I Bukeye tog man också hand om undernärda barn och vi bekantade oss även med denna mottagning. Det var inte så lätt att möta dessa barn ansikte mot ansikte när man plötsligt förstod att en del av dessa barn kan bli bakgrund till siffrorna i barndödlighetsstatistiken. Jag kände stor hjälplöshet när jag mötte en mor som hade tre barn, ett i skynket framför bröstet, ett lite äldre som låg på hennes rygg och ett som satt vid hennes fötter. Modern visade sina tomma bröst och frågade hur hon kan nära sina barn när hon inte har mat åt sig själv. Det fanns ett stort behov av allt och det var många som behövde hjälp, även med daglig mat. Vem kan man hjälpa och hur väljer man de som mest behöver hjälp då man ser behov överallt.
Trots fattigdomen och stor brist på allt, var människorna alltid vänliga och hjälpsamma. Jag fick många starka upplevelser i mötet med människor. Burundi har sin plats i mitt hjärta.
Jag blev tillfrågad att komma tillbaka till Bukeye för att fortsätta arbetet där och jag hoppas att det blir tillfälle för det en dag.
Text: Pirjo Väyrynen