David Wallin från Norge arbetade oktober 2024–februari 2025 som volontär på Betania. Det blev en upplevelse som tog honom ur hans komfortzon, men som gav skratt, glädje, nya perspektiv och minnen för en livstid.
Davids berättelse om tiden på barnhemmet Betania
Bethany Home har varit en del av mina föräldrar Marcus och Elin Wallins historia under lång tid. De var frivilliga där för över 27 år sedan, och jag växte upp med många berättelser från den platsen. När jag själv ville resa och bli volontär kändes det naturligt att gå i deras fotspår. Thailand lockade mig också – kulturen, maten och kontrasten till Norge. Jag ville ha något annorlunda, utmanande och verkligt. En liten kulturchock, verkligen.
Vardagen
Jag hade en viss daglig rutin. Tidigt på morgonen hjälpte jag ofta de yngsta barnen med morgonrutinerna – att klä på sig, borsta tänderna och sjunga några engelska sånger innan de gick till skolan. Jag förberedde och lärde ut engelska, deltog i spel och hjälpte ibland till med praktiska uppgifter – bland annat målade vi köket och matsalen. Min roll var också till stor del att vara närvarande för barnen, som vårdare och lekkamrat.
Att göra sig förstådd
Några av de bästa ögonblicken var när vi skrattade tillsammans över språket. Humorn överskrider alla gränser – oavsett om det är att skratta åt roliga Snapchat-filter, vattenkrig i vattenparken eller att barnen slog mig i alla möjliga spel och hade roligt åt det. Dessa ögonblick där vi delade äkta barnslig glädje blev själva hjärtat av upplevelsen.
Språkbarriären var dock en utmaning, särskilt med de vuxna, men jag lärde mig några enkla fraser och kunde till viss del förstås på engelska. Google translate förblev min allra bästa vän. Med barnen var det lättare – gos, fotboll och leenden visade sig vara universella språk.
Nya barn
En annan upplevelse som gjorde starkt intryck var när jag kunde hjälpa till att hämta två små bröder från ett statligt barnhem. De var bara tre och fyra år gamla, med en svår bakgrund. Det var rörande att följa deras utveckling på Betania – att gradvis se dem finna trygghet. Jag blev så småningom fadder för en av pojkarna vilket kändes väldigt fint.
Gosedjur som avskedsgåvor
Avskedet var känslosamt. Den sista dagen hade man ordnat en grillfest för mig. Jag blev berörd när barnen gav mig laminerade kort med personliga hälsningar, teckningar och små presenter – några gav till och med sina gosedjur som minnessaker till mig. Det säger något om hur starka band vi hade fått till varandra.
Med tiden lärde jag också känna personalen väl. Särskilt Phi Maria, föreståndaren för barnhemmet. Hon var en källa till tröst under hela min vistelse. Hon gör en enorm insats för barnen och platsen.
Volontärarbetet var en upplevelse. Jag blev utmanad, jag växte och jag fick uppleva hur mycket det kan betyda att bara finnas där för någon. Jag hoppas jag kan återvända snart igen – och under tiden bär jag med mig tacksamheten, upplevelserna och barnen i mitt hjärta.
