I 45 år har jag väntat på detta, att få se missionen. Ända sedan jag var en liten flicka har jag velat besöka Tanzania. Jag minns när Berit och Ernst Nyström med barnen besökte Kuni Betesda och redan då tänkte jag: Jag vill också åka till Afrika.
Under maj månad i år har jag rest omkring i Tanzania. Huvudsyftet med min resa var att monitorera FSPMs Maisha bora-projekt. Jag har fått besöka många skolor där vi sponsrar specialbarnens skolgång. Jag har ju själv arbetat som assistent i specialklass här i Finland och såg förstås på allt med mina ögon och erfarenheter. Den stora bristen på pedagogiskt undervisningsmaterial grep nog mitt hjärta. Här skulle det finnas mycket att göra. Själva skolböckerna får skolorna från staten, men allt det andra som man kan använda i undervisningen saknades på många ställen.
Ett konkret exempel på att kunna göra skillnad var när jag fick höra om Braille-skrivmaskinerna som behövde repareras i ena blindskolan, men att det inte fanns pengar. Ett litet upprop och hastigt hade jag 100 euro som jag kunde lämna till den projektansvarige. Nu när jag kom hem fick jag bilder därifrån, sex av elva skrivmaskiner är reparerade.
Det tog 13 timmar med bil att köra från Arusha till Biharamulo. Det var en av de bästa dagarna på hela resan. Jag satt där i framsätet och såg hur landet vaknade till liv. Alla dessa människor som går. De går till skolan, de går till åkern, de går till jobbet, de vallar sina hjordar, de går efter vatten. Ett folk i rörelse. Vi körde förbi många byar och samhällen och jag förundrades över allting. Mina medresenärer fick se sitt eget land genom mina ögon.
Jag vet inte hur många gånger jag hört uttrycket ”hakuna matata” (inga bekymmer). För en tanzanian är allt möjligt. Jag anammade tempot, jag hade inte tagit med min kalender, och levde denna månad utifrån att i Finland har vi klockor och i Tanzania har man tid.
På 1960-talet tryckte missionen upp vykort med texten: Barnhemmet i Biharamulo, Tanzania. Det kortet har alltså följt med mig hela livet. Nu har jag själv sett den platsen där så många av våra missionärer arbetat. Det var med vördnad som jag gick omkring på missionsstationen. Nu lever vi i en annan tid. Men arbetet går vidare. Just nu planeras för nya verksamheter på området. Missionens tid är inte förbi.
Jag uppmanar alla som har en längtan och ett hjärta för missionen att åka på en resa dit. Mission blir så mycket mer verklig då. En speciell känsla är det också att få komma in och besöka någon i deras hem. Det finns så mycket gästfrihet.
Och nu har jag ätit ugali (majsgröt) många gånger. Mitt första möte med ugalin var på en ungdomsvecka i Kuni i slutet av 1970-talet. Judith Söderlund hade kokat ugali och bjöd oss barn på den gröten. Som en liten flicka tyckte jag att det var något ovanligt och konstigt. Nu när jag åt ugalin som den skall ätas med de rätta tillbehören var det riktigt gott.
Jag har mött många som är tacksamma över vad vi som mission gjort i Tanzania under många år. Landet har gått framåt på många områden men ännu finns det mycket att göra. Maisha bora projektet riktar sig till de mest utsatta i samhället, barnen som inte själva kan föra sin talan. Men tack vare projektet får de en chans att gå i skolan. En chans att nå sina drömmar. En chans att kunna försörja sig. Jag hoppas att du vill vara med och se dessa barns drömmar gå i uppfyllelse.
Inger Nylund
För att stöda Maisha bora-projektet kan du betala in ett understöd till Finlands svenska Pingstmission, FI21 4958 1020 0020 12. Använd referensnummer 1944.