🇹🇿 Benjamin och Rebecca Nyman – mission och lärjungaskap i Östafrika

Östafrika

Text: Edward Holberg

Benjamin och Rebecca Nyman bor i Arusha och arbetar med IBRAs regionala arbete i Östafrika. Benjamin har en samordnande roll gentemot lokala partners, mediateam och ledare, medan Rebecca arbetar med administration och kommunikation. En stor del av arbetet är inriktat på onådda folkgrupper, inte minst längs Swahilikusten, där media kombineras med uppföljning, bibelupptäckargrupper och lokala partners.

Benjamin – Vart är IBRA på väg?

Benjamin är ledare för IBRA:s arbete i Östafrika, med ansvar för samarbete med lokala partners, träning av mediateam och ledare för bibelgrupper.

Du har nu tagit över ett regionalt ansvar som byggts upp under många år av Hanna och Jan-Erik Nyman. Vad vill du framför allt bevara – och vad vill du förändra?

– Det är precis just där som jag tycker att spänningen ligger. Det finns så mycket gott när man blickar bakåt, saker jag ser med stolthet och glädje på. Det jag vill bevara är alla goda relationer och den trofasthet till Guds ord och uppdraget som både mina föräldrar och farföräldrar stått för.

– En sak jag vill se mer av är att vi arbetar ännu närmare våra finlandssvenska församlingar – inte i första hand med mer pengar eller stöd, utan i dialog. Att IBRA kommer närmare våra församlingar på riktigt, så vi får bli församlingarnas förlängda arm ut till Östafrika och tydligt en del av samma kropp. Samtidigt vill jag att vi står närmare våra systerkyrkor i Östafrika, i ömsesidigt lärande av varandra.

IBRA har under många år arbetat längs Swahilikusten. Om du blickar fem år framåt – vad hoppas du att IBRAs arbete ser ut som då?

– Om vi lyckas väl med att göra lärjungar som utrustas och utmanas att göra lärjungar i sina familjer och naturliga nätverk som i sin tur tar det vidare, kan vi nå de 30 miljoner som anses onådda längs kusten.

– I verkligheten vet jag att det inte går så enkelt. Men eftersom det är möjligt – i synnerhet med Guds hjälp – så tänker jag sträcka mig dåraktigt envist ditåt.

– Vad jag också önskar är att vi om fem år är ett större team som arbetar som missionärer för IBRA i Östafrika.

Hur avgör ni om IBRAs arbete verkligen fungerar? Vad är viktigast att mäta – antalet människor som nås, antalet bibelgrupper, nya församlingar, lärjungar som själva gör nya lärjungar, eller något annat?

– Ytterst sett vill vi se andefyllda, Kristuslika lärjungar som gör lärjungar, församlingar som planterar församlingar och ett samhälle där Guds frid genomsyrar allt. Vi följer riktningen genom att se om fridens personer hittas, bibelgrupper och församlingar startas och förökar sig – men frukten mäts egentligen inte i antal, utan i förvandling.

– Ett exempel är Fredrik Shechambo i Tanzania, som efter många år av motgångar varit med och startat en församling som planterat församling i fyra raka led längs kusten kring Mkwaja, där det sades vara i princip omöjligt.

Om du om fem år får sätta dig ner och säga: ”Det här överträffade våra förväntningar” – vad hoppas du då kunna berätta?

– Jag drömmer ju omöjliga drömmar. Kanske att hela världen är i Guds rike? Men även det ligger inom vad som är fullt matematiskt möjligt, om hela kyrkan samtidigt väljer att göra varsin lärjunge per år… Och hur skulle det vara omöjligt med Guds hjälp? Det var ju därför han sände helig Ande och lovade att själv gå med.

När du ibland blir trött på allt som ska organiseras, resorna, ansvaret och alla människor – vad är det som får dig att tänka: ”Det här är varför vi gör det”?

– Att veta vad Gud gjort för mig och i mig, och att den frid jag har med min himmelske Fader är det dyrbaraste jag kan få uppleva.

– Att få bidra till att fler får uppleva samma frid, särskilt där ofrid råder i livets alla områden. Media och lärjungaresans principer gör att det känns möjligt att nå många, snabbt och Jesuslikt.

– Och jag är inte ensam om att drömma och arbeta för detta. Jesus vill det ännu mer och har lovat att gå med.

Rebecca – vad händer när kallelsen får forma livet?

Du har nu sedan september gått in i en tydligare och större anställning i missionens tjänst. Vad var det som gjorde att du kände att ”Nu är det dags att ta det här steget”?

– För oss har det varit en av våra största prioriteringar att barnen ska känna att vi finns närvarande trots att vi bor utomlands och har en missionstjänst. Därför valde jag att inte jobba fulltid under de första åren. Nu när barnen är äldre går det att jobba mera. Det andra är att vi nu äntligen, efter 8 år, nått en sådan nivå på underhållet, att det finns möjlighet för mig att jobba fulltid.

Vad krävs egentligen för att missionsuppdraget ska bli verklighet – och hur hänger kallelse, och det praktiska och andliga arbetet ihop?

– Min roll är att vara länken mellan ”hemma” och fältet och värd för gäster, volontärer och andra potentiella samarbetspartners som på en väg eller annan kommer till Arusha.

– Allt är praktiskt och allt är andligt. Det går inte att skilja dem åt. Allt andligt har en praktisk utövning och allt praktiskt har en andlig princip bakom sig. Varje litet val för dig antingen närmare eller längre bort från att bli Kristuslik.

Du och Benjamin har bott i Tanzania sedan december 2018 och har barnen med i missionärslivet. Hur har åren i Tanzania förändrat dig – inte bara som missionär utan som människa?

– Det största är väl att man lämnar en bit av sig själv på flera olika platser – så på ett sätt är man aldrig riktigt hemma längre någonstans eller, som vi väljer att se det, är vi hemma lite överallt. Man lär sig att det inte bara finns ett rätt sätt att göra saker på utan att alla kulturer har sina styrkor och svagheter.

– Sedan har jag nog blivit mycket lugnare och tryggare i mig själv. Man kastas ofta in i situationer utanför ens bekvämlighetszon vilket gör att man tvingas lita på Gud helt och fullt. Då märker man att Han alltid finns där och hjälper.

– Man inser också att allt är Guds nåd och att det i slutändan handlar rätt lite om vem jag är och mer om hur stor plats jag låter Gud få ta i mitt liv – då kan vem som helst göra vad som helst eftersom Gud står utanför alla begränsningar. Och att det är Guds roll att ge växten!

Finns det något du tidigare trodde om mission som du idag ser helt annorlunda på?

– Tanken kring att missionärer kommer med all kunskap och alla svar är definitivt något som har förändrats. Vi jobbar alltmer sida vid sida med våra partners där ett utbyte av erfarenheter blir allt vanligare.

Om vi träffas igen om fem år – vad hoppas du då kunna berätta om det Gud har gjort genom ert liv och er tjänst?

– Jag vill kunna säga att vi inte bara ser människor som kommer till tro, utan att vi ser effekten av att de kommit till tro – att de börjat läsa bibeln och leva enligt den så att deras familjer och samhället kring dem förvandlats.

Finns det någon människa du mött genom IBRA som du aldrig kommer att glömma? Vad var det som gjorde just den personen så betydelsefull för dig?

– Många. Några av dem är definitivt våra partners som lever i förföljelse och som ändå fortsätter att försöka nå andra. Man blir otroligt ödmjuk av att se människor riskera sina egna liv för att andra ska kunna få ta del av evangeliet.